Psykisk och social belastning

På individnivå kännetecknas det psykiska välbefinnandet av att arbetet löper lätt och man har kontroll över situationen. Ett väl arrangerat och dimensionerat arbete känns meningsfullt, är tillräckligt utmanande och erbjuder möjlighet att utvecklas och lära sig nytt.    

Det gäller att minska den negativa psykiska belastningen och att öka arbetstagarnas möjligheter att utveckla egna metoder med vilka de kan komma till rätta. Till de möjligheter som arbetet erbjuder hör stödet från cheferna och arbetsgemenskapen, ledarstilen och inlärningen i arbetet. Det är viktigt att arbetstagarna erbjuds möjlighet till fortbildning. Mänskan behöver både beslutanderätt och ansvar i frågor som gäller det egna arbetet. Var och en borde också få möjlighet att påverka den egna arbetsmängden och arbetstempot samt arbetsmetoderna. Det dagliga arbetet blir smidigare om man har tillgång till ändamålsenliga arbetsredskap och en trivsam och trygg arbetsmiljö.

Om arbetstagaren har goda psykiska och fysiska förutsättningar och hans förväntningar på arbetet är i balans med de krav som ställs och de förutsättningar som ges främjar detta också hans arbetsförmåga. Om balansen rubbas tär det på krafterna och hälsan försämras.

Yrkesskickligheten och kontrollen över arbetet är arbetstagarens viktigaste förutsättningar som främjar välbefinnandet i arbetet. Ålder, kön, hälsa, tidigare erfarenheter och den egna livssituationen spelar också en roll. Samarbetsförmågan och förmåga att beakta andra ökar kontrollen över arbetet.  

Arbetstagarna har också egna förväntningar på arbetet. Det är viktigt att kunna hävda sig i arbetet och att bli rättvist behandlad. Arbetet skall vara meningsfullt och ge möjlighet att lära nytt och att tillämpa det man tidigare lärt sig. Man måste känna sig accepterad och respekterad på jobbet. Dessutom måste det finnas förutsättningar att skapa goda personrelationer. Arbetet måste vara tryggt.

Vad belastar oss i arbetet

Då man bedömer arbetsbelastningen är det viktigt att separat granska arbetets belastningsfaktorer och arbetstagarens belastning. Belastningsfaktorerna är en följd av arbetet eller arbetsmiljön, oberoende av vem som utför arbetet. Däremot är själva belastningen individuell, dess art och storlek varierar beroende på  arbetstagarens situation. Arbetsgivaren skall utreda och bedöma både belastningsfaktorerna och de enskilda arbetstagarnas belastning och sträva till att avlägsna eller minska den negativa belastningen, oberoende av om det är fråga om en eller flera arbetstagare.               

Belastningsfaktorerna kan vara kvalitativa eller kvantitativa och orsaka över- eller underbelastning. För mycket arbete innebär i likhet med arbete som utförs under tidspress och stress en kvantitativ belastning. Också en alltför liten arbetsbörda kan vara en belastning. Belastningen är kvalitativ om arbetet belastar minnet eller kräver kontinuerlig uppmärksamhet, snabba reaktioner eller kontakt med andra mänskor. Alltför lätt eller enkelt arbete ger kvalitativ underbelastning.

Hur arbetet organiserats, bundenhet, konkurrensutsättning och konkurrens samt för stort ansvar kan leda till belastning. Situationen förvärras om oklara eller motstridiga förväntningar ställs på arbetstagaren. Det samma gäller arbetsmängden och tillgången på information samt förändringar som sker i själva arbetet.                   

I arbeten som kräver förmåga till växelverkan och förmåga att upprätthålla mänskorelationer belastas arbetstagarens personlighet, som ju är hans viktigaste arbetsredskap. Personer som arbetar ensamma måste ha andra förmågor. Skiftes- och nattarbete kan tära på hälsan och påverka privatlivet. Av arbetet orsakad fysisk trötthet, fysiskt farligt arbete samt olägenheter i arbetsmiljön innebär också en utmaning och tär på mänskans krafter.          

Om arbetsegenskapen medför psykisk belastning och stress kan detta bero på själva arbetsgemenskapen eller på arbetets innehåll. Negativ stress uppstår då mänskan upplever att de krav omgivningen ställer är större än den egna förmågan att klara av uppgifterna. Kraven kan bero på arbetet eller vara sådana som personen själv ställt upp. Metoderna att komma till rätta kan bestå av möjligheter som arbetet ger eller vara något som arbetstagaren själv förvärvat.

Positiv växelverkan, rimliga krav och tillräckliga möjligheter att komma till rätta leder till välbefinnande. Man upplever att situationen är under kontroll och välbefinnandet ökar samtidigt som den egna personligheten och kompetensen utvecklas och förbättras.                         

Negativ växelverkan, för stora eller små krav och otillräckliga metoder att komma till rätta leder däremot till att man upplever negativ stress, belastning, självkänslan sjunker, yrkeskompetensen inskränks, livskvaliteten försämras och risken för sjukdomar ökar.                 

Belastningens konsekvenser

Tillräcklig belastning är en del av arbetet och ökar arbetsförmågan. Nya utmaningar är sporrande och att klara av utmaningarna ger tillfredsställelse. Avgörande är hur kraftiga och långvariga belastningstopparna är. En annan betydande fråga är hur personligt arbetstagaren upplever sina framgångar och eventuella misslyckanden. 

Negativ psykisk belastning kan leda till utmattning. Utbrändhet är en störning som orsakats av långvarig arbetsstress och tar sig uttryck i trötthet som gränsar till utmattning, man blir cynisk och den professionella självkänslan blir sämre. Svag professionell självkänsla eller förlorad självkänsla kan också leda till utbrändhet.       

Stress ökar individens oförmåga att påverka den egna situationen. Mänskan tröttnar småningom, hans handlingsförmåga avtar, arbetsglädjen försvinner, mänskan blir cynisk och förlorar sitt grepp om situationen. Slutligen bryter självförtroendet samman och mänskan utmattas och blir deprimerad.